Ja, alltså inte fysiskt då utan snarare att bebisen bytts ut till ett litet barn som helt plötsligt klarar av en massa saker själv. Lucas favoritsysselsättning just nu är att borsta tänderna. Då drar han fram pallen till handfatet, ställer sig på den, tar fram sin tandborste & sätter på kranen. Det är här någonstans jag stannar upp i kvällsrutinerna och inser faktum, min bebis är inte längre någon bebis. Bebisen har bytts ut mot ett barn med stor charm, vilja och kansjälvfasoner. Ingen är väl gladare eller stoltare än jag. Min stora lillkille. Men samtidigt är det allt lite ledsamt när man inser att bebistiden är över. Helt plötsligt har han blivit så himla stor & jag fattar ingenting. Jag tyckte bebistiden med Emil gick undan men med Lucas har den verkligen susat förbi.
Samtidigt är jag så stolt och mallig över vilken fin liten kille han blivit. Han har en enorm viljestyrka och han ger sig inte i första taget. Sen är han så otroligt charmig & kärleksfull att han får allas hjärtan att smälta.
Jag har haft sån tur (eller så är det skicklighet, jag vill gärna tro på det sistnämnda ;)) med båda mina killar. Finare, go’are ungar får man fasen leta efter! Jag är iofs smått partisk i ämnet men vi får alltid höra hur snälla, väluppfostrade & fina barn vi har. Coolaste av allt är att de fått det allra bästa av sina päron. Kristians enormt stora hjärta & empati, mitt brinnande engagemang & entusiasm, kristians snällhet och mitt rättvisepatos. Mitt ödmjuka sätt & Kristians kreativitet. Sen är de förbannat söta också om man nu bryr sig om sånt ;)
